» » Vi gör ett berättelsehäfte, smakprov här.

Vi gör ett berättelsehäfte, smakprov här.

Kategori Nyhetsbrev | 0

Har du lust att skriva eller har en text så hör av dig till oss. Bilden tagen av Peter Hamberg. Här är min text:

Jag heter Anna och har levt mitt hittills 58-åriga liv med en mental ömtålighet. Många år har varit problemlösa och jag har kunnat studera, jobba och fungera bra.

Jag har alltid varit en funderare och när livet har blivit komplicerat har jag i stor utsträckning försökt hantera det med att tänka hit och dit och fram och tillbaka. Det hela gick över styr när jag var i 25-årsåldern. Jag gick på Göteborgs universitet och upplevde en stor personlig stress med höga krav på mig, både i studierna och privat. Jag närde förälskelsefantasier som var olyckliga. Idén om att bli förstådd av just en person gjorde att jag fick tunnelsyn. Jag kämpade och kämpade med att förstå mig själv och bli förstådd. Att inte vara ett problem för andra men hantera en ilska över att livet kändes som jag var i vägen och fel.

 Det som hände var att jag helt plötsligt tog slut kraftmässigt… Jag kunde inte sova och mina drömmar smälte in i mitt vakna liv. Det jag sett som verkligheten och som jag försökt anpassa mig till på flera olika sätt, med många vinklingar, löstes upp och blev som en vakendröm. Mina känslor blev direkta och reflexstyrda, som jag minns det var att vara barn. Det var lagom till vårt jullov och min mammas 50-årsdag. Jag kunde inte samla mina tankar när jag reste hem. Jag var uppfylld av en känsla som jag kallat spontanteater. Jag har sen förstått att det kallas mani och är en av ytterligheterna i min sjukdom. Mina föräldrar fick klart för sig att jag inte klarade situationen själv och hjälpte mig till psykakuten. Jag yrade om resor jag gjort och att jag kände mig hotad och så fnittrade jag åt alla konstiga tankar jag hade. Jag såg änglar och mina känslor och drömmar var insyltade med varandra på ett sätt som balanserade på en knivsegg.

Jag hade haft några vaknätter då jag i och för sig försökt ligga still i sängen, men inte sovit. Om jag slocknat ett litet tag så tog mardrömmarna över direkt och jag vaknade med dödsångest.

Vårdåtgärden i det skedet var att söva mig. Usch så hemskt det var att bli sövd med spruta… De försökte ge mig lagom lugn med att stå i en ring runt mig och småprata medan jag skrek av ångest.

Det medel som användes på mig då heter Hibernal och var en riktig hästkur. När jag vaknade på IVAs uppvak hade jag kramper, mest i ansiktet.

Efter det har jag varit spruträdd och stickrädd när jag mår dåligt. Men att hjälpa mig med sömnen var nog det enda sättet just då.

Det tog några dygn. Jag vet att de funderade över om mitt tillstånd var brutet eller om jag skulle bli inskriven på Säter. Men det blev inte så. Jag började kommunicera med det jag upplevde som verkligheten igen. Det var att bygga förtroenden med en person i taget och ha tillräckligt med lugn och ro för att klara dygnsrytmen själv. Jag fick kämpa med Hibernalens biverkningar som i första hand var kraftiga kramper i käkpartiet.

Jag fick någorlunda ordning på mitt liv till vårterminen skulle börja och jag åkte tillbaka till skolan som om nästan inget hade hänt. Men det hade det ju verkligen. Det som hänt skulle bli en, som jag ser det, öppning till nya dimensioner. Det har gjort att jag varit ömtålig och räddhågsen och då och då fått nya kriser som jag behövt hjälp med…

Jag har efter ganska lång tid fått diagnosen Bipolär typ 2 och det har varit en hjälp för mig. Nu kan jag formulera mig ganska effektivt i förhållande till vården. När ett skov är på väg så kan jag snabbt kontakta dem och få igång en dialog om vad jag kan göra för att häva situationen. Om jag lyckats berätta om läget och kan se till att jag sover, med hjälp av lite sömnmediciner då i allmänhet, kan krisen vara borta när jag vaknar.  Vi Bipolära har ofta lite problem med att hantera det maniska tillståndet. Det finns en lust och ibland rena rama euforin i samband med manin eller hypomanin. Hypomani är en svagare variant av manin och som man kan leva med ute i samhället ett bra tag. Med hypomanin kan man dra kreativa stora projekt och vara riktigt spännande för omgivningen. Det är ett sätt att fokusera sin kraft men i grunden så är det ångest som driver de där lägena. Fast de kan kännas som en härlig fylla, när det är som bäst. Man går igång på adrenalinkraften och det känns väldigt bra precis när man är där. Men det är lömskt och ibland osocialt. Man kan köra sitt tunnelseende men det är lätt att man också blir aggressiv och funkar dåligt i sociala sammanhang.

Det som är mitt mål nu är att tänka framåt och må bra av de situationer i livet som inte stressar mig men som jag förut kunde uppleva som tråkiga. Alla stunder jag kan vila i och livet när det är lagom styrfart. De relationer som innehåller ett gott samtal kan jag lägga energi på. Det har funnits attraktioner och förälskelse i mitt liv men ofta har saker blivit giftiga och ställts på sin spets. Kärleken och aggressionen har blandats ihop och jag tycker nog att det är så att sexuell attraktion innehåller en hel del maktmätning. Nuförtiden har jag inga sexuella relationer utan att jag känner en mental balans också. Så har det inte varit alla gånger.

Mina Balansvänner har varit nyfikna på mina maniska perioder och det är lätt så. Det kan bli riktigt tokroliga berättelser. Visioner jag haft har ju gjort att jag bytt verklighetsuppfattning och en gång var jag till exempel övertygad om att jag var skyddsängel utsänd från gud. Kreativt läge kan man säga. Spretigt och ganska aggressivt och ett läge där jag pratat med allt och alla i min väg, men hade tillräcklig förståelse för att ta mig till Psykakuten.

Att gå loss och vara impulsstyrd kan vara härligt men någonting jag inte vill göra på något annat ställe än på psykavdelning. Sen är det ju inte så långt ifrån vad många människor söker och med alkohol och droger sätter sig i självmant. Om du inte varit med om ett eget psykbryt kan du kanske förstå det på så sätt. Tänk dig en fylla som du inte självklart kan få ur systemet själv. Mentalt är det halt och man har svårt med sin normala gränssättning och vet inte riktigt vem man är. Som en tecknad version av sig själv.